Jag känner mig på riktigt som en riktig turist när jag besöker Stockholm. Att inte ha bott där på fyra år, gör att man blir illa till mods av stressen. Förr reagerade jag inte ens – nu märker jag den tydligt i mitt sätt att bli när jag står där på tågstationen och väntar på pendeln mot Sollentuna. Folk överallt – och för att inte tala om stressen. Jag vill liksom gömma mig. Samtidigt som jag blir imponerad av allt folk. Turist? Man skulle kunna kalla det så. För är det inte typiskt turist-aktigt att liksom nästan grundligt kolla in människor som går förbi? Se dem som annorlunda varelser mot en själv. Här är de annorlunda mot vad vi är där jag bor. Och när man går i huvudstaden en dag är det som att vara på riktig semester (fastän jag själv kunde vara där varje dag för bara fyra år sedan) Kända personer kan gå förbi en, både en och flera. Det blir som något spännande att nästan leta kändisar. Men detta är kanske mer småbarnsfasoner än typiskt turistigt. Vad vet jag. I vilket fall trivs jag med att vara turist i min egen stad. Få känna att jag kommer dit och egentligen inte behöver veta någonting. Nästan låtsas att man inte hittar till Gamla Stan från Centralstation. Om man frågar någon är det egentligen ingenting konstigt med det. Stockholmarna är som vana vid turister. Men man får försöka hålla Stockholmsdialekten borta ibland, så att de inte misstänker något. Fast faktiskt är det på riktigt – jag kommer nog aldrig lära mig att hitta i Stockholm. Men kanske har det mest att göra med mitt totalt urusla lokalsinne. Eller så är jag helt enkelt en turist.

Inlägg skrivet den 7 april 2010